Med Havörn i Österled 1992 del 2

Detta är and­ra delen av berät­tel­sen om viking­a­skep­pets Havørns resa från Östersjön till Miklagård (nuva­ran­de Istanbul). För text och bil­der står Jon Liljefors

Till första delen »

Dnjepr allt­så, i Vitryssland. I Lettland stod ensta­ka djur tjud­ra­de i gröns­kan längs Daugavas strän­der. Längs Dnjeprs strän­der strö­va­de sto­ra hjor­dar häs­tar och nöt­djur. Till synes ohäg­na­de, men ledar­dju­ren hade all­tid “häm­sko” – d v s att fram­be­nen kopp­la­des ihop, så de bara kun­de röra sig lång­samt till­sam­mans med sin flock. Fort nog för att hit­ta föda, lång­samt nog för att inte för­svin­na. Förr var meto­den van­lig även här i Norden, men i Sverige är den för­bju­den sedan länge. 

Nu tura­des vi om att läsa högt ur Nestorskrönikan. Den skrevs av mun­ken Nestor på 1100-talet i Petch-klost­ret i Kiew, Ukraina. Där beskri­ver han hur rusis­ka höv­ding­ar slog sig ner i Novgorod i bör­jan av 900-talet. Ruserna kom från det som nu är Sverige. Slaviska furs­tar hade själ­va bju­dit in dem: “Vi har ett rikt och frukt­bart land. Men vi kan inte få slut på kri­gen mel­lan oss. Skördarna blir öde­lag­da och han­dels­le­der­na ofram­kom­li­ga. Kom! Härska över oss och ska­pa ord­ning!” Rusernas leda­re var Rurik. (En sla­visk vari­ant av det skan­di­na­vis­ka nam­net Hrörek.) Rurik beseg­ra­de omgi­van­de stam­mar, beskat­ta­de dem och vär­va­de sol­da­ter. Det kon­trol­le­ra­de områ­det väx­te. Efter Ruriks död gick mak­ten till Oleg. (Slavisk vari­ant av Helge.) Oleg fort­sat­te expan­sio­nen, men flyt­ta­de makt­cent­rum från Novgorod till Kiew. Kiew räk­nas idag, som det bli­van­de nya riket Rysslands förs­ta huvud­stad. Rikets namn här­leds från “ruser­na”. Jmf fins­kans namn för Sverige: Ruotsi 

Vid alla till­flö­den av biflo­der fanns handelsplatser. 

Här finns fort­fa­ran­de en lant­han­del. Många und­ra­de vad vi gjor­de där? Men den här gång­en kom vi inte med svärd och tvång. Däremot med bud­skap om fred mel­lan fol­ken och hopp om god fram­tid i en håll­bar mil­jö. Här för­sök­te jag köpa en tratt. På min lott låg, att ser­va våra foto­gen­kök. Påfyllningshålet var litet och vi hade ing­en tratt. Hade sökt i affä­rer ända sedan Helsingfors, men utan resul­tat. Men här – änt­li­gen – i buti­ken stod en hel kar­tong med trat­tar av den rät­ta stor­le­ken! 5 kopek, knappt mätbart!

MEN: Ett snö­re avde­la­de affä­ren. På sidan med trat­tar­na var det inte för­sälj­ning idag. Jag kas­ta­de mig på gol­vet och grät och bad. Till slut fick jag köpa min efter­läng­ta­de tratt. För 15 kopek!

Fotot togs ca 800 e Kr. 

Här gjor­de vi strand­hugg för att kol­la en stock­ka­not. Stocken är av asp, med en smal påsydd övre bord­gång. Den lät­ta, star­ka pad­deln är antag­li­gen av lärk. Fantastiskt snabb och smi­dig båt. Ga?ska många använ­des fort­fa­ran­de för trans­port och fis­ke i Dnjepr. Ägaren var själv stock­båts­byg­ga­re med hant­verk­sa­nor från sten­ål­dern! På sjö­fartsmu­se­et i Helsingfors hade jag året innan sett en stock­ka­not, som till­ver­kats på lik­nan­de sätt!

Overallt i skro­vet fanns små igen­plug­ga­de hål. Innan man bör­ja­de hug­ga ur stoc­ken, bor­ra­de man en mas­sa grun­da hål fran utsi­dan. När man från insi­dan nåd­de fram till hålen, så var skrovsi­dan lagom tjock!! En kanot med sam­ma bygg­nads­tek­nik, såg jag fle­ra år sena­re på ett muse­um i Ventspils i Lettland.

Den gäst­frie man­nen var bon­de och hant­ver­ka­re. Med väns­ter­fo­ten tryc­ker han ned en pedal och kläm­mer där­med fast arbets­styc­ket. Prövade själv. Mycket effek­tivt! Stycket sit­ter berg­hårt och kan på ett ögon­blick los­sas och vri­das till ett nytt läge. Några år sena­re såg jag sam­ma typ av arbets­bänk på ett muse­um i Sverige. 

Han till­ver­ka­de ock­så sel­bå­gar, som alla sla­vis­ka häs­tar bär över man­ken när de körs. Här ett ämne. Vet ej träslag, men det krök­tes färskt. Varmvatten? Ånga? 

Varför har man all­tid så bråt­tom, när forn­ti­den någon ensta­ka gång tit­tar fram ur spric­kor­na i nuti­dens pan­sar?! Skulle velat ha gott om tid för dokumentation. 

Ungdomar i full kar­riär mot slåt­ter­fäl­ten. OBS sel­bå­gar­na. Dessa används inte i Sverige. Hästräfsorna där­e­mot är exakt lika­da­na, som jag kör­de i min ung­dom. I Lettland hade jag träf­fat ett par gub­bar, som fått pro­blem med sitt häst­driv­na låt­te­rag­gre­gat. Vi hade ing­et munt­ligt språk gemen­samt, men eftersom jag kört pre­cis sam­ma aggre­gat i Sverige och dess­utom stött på pre­cis sam­ma pro­blem, så kla­ra­de vi med gemen­sam­ma kraf­ter, att få maski­nen att fun­ge­ra. Broderskap över nations­grän­ser och språk­bar­riä­rer! (Min mor­fars bror Kurre bod­de länge i St Petersburg och sål­de svens­ka lant­bruks­ma­ski­ner till Ryssland. Kanske var det någ­ra av dem, som jag stöt­te på knappt ett sekel senare.) 

Flatbottnade båtar var kanske mer loc­kan­de på vikingatiden? 

Första nat­ten som vi inte vak­ta­de Havörn. Allt var ju så frid­fullt och vi kän­de oss så tryg­ga. Jag och hal­va besätt­ning­en sov på en äng all­de­les i när­he­ten av båten. Jag vak­na­de plöts­ligt av höga rop:

   “VI ÄR RÅNADE!” Jag slet till mig kame­ran och tog en bild på måfå ut i mörk­ret. Vår hövits Jan hade skic­kat upp en nöd­ra­ket och tänt nod­bloss. Han hade vak­nat av att som han trod­de jag, bar iland en skepps­kis­ta. Han ropade:
   “Jon! Vad hål­ler du på med?” Den han trod­de var jag sva­ra­de natur­ligt­vis inte, utan för­svann i mörk­ret. Jan efter! Kom på att han ensam för­följ­de råna­re i Vitryska nat­ten! Dessutom tro­li­gen beväp­na­de! Så han vän­de till­ba­ka, tän­de blos­sen och väck­te besättningen. 

Först blev hövits för­ban­nad, för att vi lagt oss så långt från Havörn! Efter hand för­stod vi vad som hänt. Vi hade för­töjt båten vid stran­den längst till väns­ter i bild. Rånarna hade gjort loss och fört hen­ne ned­ströms till trä­den till höger i bild! Där hade de för­töjt med många icke sjö­mans­mäs­si­ga kno­par. Vi fann sko­av­tryck i strand­kan­ten. För att kun­na utfö­ra det­ta, utan att besätt­ning­en ombord vak­na­de, mås­te de ha använt sömn­gas. Vi fick veta, att rys­ka maf­fi­an ofta använ­de sömn­gas. Var det kum­pa­ner till gangs­tern, som för­sökt blå­sa oss på peng­ar i Riga? Tre skepps­kis­tor och ca 3000 SEK blev deras byte. 

Natten efter flod­pi­ra­ter­nas anfall, hade Jan en mare­ritt: Vi blev åter attac­ke­ra­de, den­na gång av en last­bil, som drog Havörn halv­vägs upp på land. När Jan för­sök­te kom­ma undan, fick en pirat tag i hans hand genom ett århål och slet honom rätt genom hålet! 

I sol­ned­gång­en pas­se­ra­de vi under en järn­vägs­bro, sam­ti­digt som ett kilo­me­ter­långt gods­tåg mull­ra­de över. Alla såda­na bro­ar i Vitryssland beva­ka­des av mili­tär. Så fort vi för­töjt, kom vak­ten ombord, häl­sa­de oss hjärt­ligt väl­kom­na och bjöd runt en flas­ka vod­ka. Nu tit­ta­de alla på hövits Jan. Han nic­ka­de dis­kret. Detta blev and­ra till­fäl­let efter Muhu, som alko­hol pga höv­lig­het för­tär­des ombord. Sista gång­en blev i Istanbul, när Jan och Jaerven näs­tan hade sprängts i luf­ten av en bomb. Därom senare. 

Vakten frå­ga­de om vi var hung­ri­ga. När vi beja­ka­de, ropa­de han till någ­ra gub­bar, att genast läg­ga ut sina nät. Efter någon tim­me togs fångsten iland. Ett litet snitt i fis­kar­nas buk, in med ett smut­sigt fing­er och ut med vad man fick tag i. Sedan direkt i gry­tan med fjäll och gälar och flod­vat­ten och så på elden. Så vred sig den vitrys­ka stjärn­him­len sak­ta till toner­na av sång­er på alla språk vi tala­de och kanske någ­ra till. 

Nu har Örnungen hun­nit ikapp oss!! Sven-Erik bör­ja­de byg­ga hen­ne i Norge, bygg­de vida­re på Muhu i Estländska skär­gar­den och fär­dig­ställ­de hen­ne i Staraja Ladoga i Ryssland. Nu har hon ant­li­gen hit­tat Mamma! Hon är en Gokstadsfaering, d v s en kopia av en mind­re båt, som fanns ombord på Gokstadsskeppet. Havörn själv är ju en något ned­ska­lad kopia av Gokstad. Ärnungen är en extremt lätt, sjö­vär­dig och lätt­rodd båt. Och man sover under­bart ombord. 

Expeditionen rör­de sig oav­bru­tet fram­åt, så länge för­hål­lan­de­na tillät. Att stan­na läng­re än nöd­vän­digt på ett stäl­le, inne­bar all­tid en risk för “tryc­kar­sju­kan”. Den gam­le erfar­ne expe­di­tions­le­da­ren Erik Rudström, som var hövits på Havöm 1991, var oer­hört med­ve­ten om det­ta. Denna kun­skap har jag själv med tiden insett vara alla expe­di­tio­ners mest löms­ka fien­de. Stannar man för länge på ett stäl­le, då får man vän­ner, blir igen­känd på kro­gen, kom­mer på att man behö­ver det ena och det and­ra till båten, saker man mås­te leta länge efter osv osv. I själ­va ver­ket rör det sig om trygg­he­ten där man är, kont­ra räds­lan för det ovis­sa där ute. Man har fått tryc­kar­sju­kan! På flo­der­na är det omöj­ligt att fara i mör­ker och dim­ma. Så snart tjoc­kan lät­tat på mor­go­nen, var vi åter på väg. 

Vår expe­ri­men­tel­la arke­o­lo­gi har bevi­sat, att viking­ar­na hade kon­takt med Japan! Under dagens hetas­te tim­mar star­ta­de vi vår Yamaha 9,9 hp. 

Flygbränslet till våra kök tog slut. Då fick vi låna ett ben­sin­kök (!) av våra rys­ka vän­ner. Ratten sak­na­des, men vi hade en hov­tång. Köket läck­te lite över­allt. Sticklågoma sved­de skägg å ögon­bryn. Besättningen flyd­de för- och akterut under höga skrik:
   “Släng fan­ska­pet i flo­den!” Men så får man väl inte göra med låna­de saker? 

Studenter och fors­ka­re ombord. Men ing­en geo­log! Dnjepr har grävt sig fram genom land­ska­pet. Här hög strand­brink. Överst det tun­na lager med mörk myl­la, som idag för­sör­jer män­ni­skor och djur med gröns­ka. Därunder ett tjockt, ljust sand­la­ger. Sedan åter ett mörkt lager med myl­la. Osv. Kan det vara mel­la­nis­ti­der och isti­der i lager på lager? Om så, då bor­de vi kun­na fyn­da i tidi­ga­re mel­la­nis­ti­ders torv. Kanske t o m mänsk­li­ga rester? 

Är det träd från vår eller en tidi­ga­re mel­la­nis­tid, som flo­den grä­ver fram? 

Dnjepr drar ut gam­la träd, som blir till hin­der för sjö­far­ten och där­för mås­te avlägs­nas. Här lig­ger en pråm med gigan­tis­ka stoc­kar. De har i den syre­fria mil­jön omvand­lats till “svar­tek”. Fin kva­li­tet är homo­gen, hård natt­svart kan pole­ras blank och är utmärkt för bild­hug­ge­ri. Men des­sa stoc­kar har fått lig­ga oskyd­da­de under solen. De har tor­kat så fort att de drab­bats av radi­el­la spric­kor, som på ytan är blott någ­ra cm bre­da. Helt öde­lag­da! På det mari­na var­vet i Karlskrona, Sverige kun­de man på 1970-talet köpa svar­tek från gam­la vrak för 300 SEK per kilo! Affärside? 

Här pas­se­rar vi Pripjat, en biflod till Dnjepr. En bit upp­ströms Pripjat, unge­fär under solen, lig­ger det have­re­ra­de kärn­kraft­ver­ket Tjernobyl. Här får man inte vara. Men var­ken myn­dig­he­ter eller vi själ­va märk­te, att vi rod­de över grän­sen mel­lan Vitryssland och Ukraina! Jaerven över­sat­te ett sam­tal mel­lan mig och en vakt vid Pripjats mynning:
   “Hur i hela fri­den kan du job­ba här i det livs­far­ligt radi­o­ak­ti­va området?”
   “Tja, de fles­ta av oss gul­nar och dör. Men vi som super och röker, vi kla­rar oss. Och lite radi­o­ak­ti­vi­tet ska en man tåla!!”
   Detta blev ett mant­ra ombord. När till­va­ron kän­des för myc­ket, då tänk­te vi: “Lite radi­o­ak­ti­vi­tet ska en man tåla!” 

Dnjepr är dam­mad norr om Kiew, strax efter Pripjats utflö­de. En gigan­tisk sjö, Kiew-reser­vo­a­ren, har bil­dats. Alldeles i bör­jan av sjön tog vi sedi­ment­pro­ver. Vi hade en svin­dyr liten gei­ger­mä­ta­re med oss. Men ing­en radi­o­ak­ti­vi­tet kun­de upp­mä­tas. Vintrarna här är knall­hår­da. Floder och sjö­ar blir täck­ta av is. Islossningen är spek­ta­ku­lär! Jättelika val­lar av isflak stör­tar fram och vrä­ker allt omkull. Även sedi­men­ten blan­das. Var fanns de livs­far­li­ga, radi­o­ak­ti­va sedi­men­ten idag? Var finns de i morgon? 

Vi nän­nar oss nu Kiew i Ukraina. Här har vi avta­la­de möten. Men vi har glömt att skaf­fa oss en gäst­flag­ga!! Deras flag­ga är gul och blå. Nöden är upp­fin­ning­ar­nas moder! Britt fin­ner på råd! 

Hon klip­per en bit ur Jaervens gula blus och en ur min blåa kal­song. Syr ihop och vips något som lik­nar en ukrainsk flag­ga! Ukrainas blåa färg var ljus­blå, min kal­song mörk. Men va fan? Resultatet! 

Mot Kiew. Alle man vid åror­na! Jesus lär­junge Andreas pas­se­ra­de här. Han sa, att här skul­le en kris­ten kyr­ka byg­gas. På kul­len har furs­tar­na härs­kat ~ 100~ år. Vid stran­den har köp­män gjort affä­rer lika länge. Otaliga krig. Tragedier. Kärlek. Här lät furs­tar­na det ungers­ka fol­ket slå läger, på sin väg till nuva­ran­de Ungern. Tips: Läs Nestorskrönikan!

En dele­ga­tion från Ukrainas “De Gröna” möter oss. Vår hövits Jan mot­tar den tra­di­to­nel­la väl­komst­gå­van: bröd och salt. Jaerven har stu­de­rat rys­ka i Minsk och är vår tolk. Flaggans grö­na falt sym­bo­li­se­rar en grön fram­tid, dess svar­ta fält Tjernobylkatastrofen. 

Petch-klost­ret där mun­ken Nestor på 1100-talet ned­teck­na­de Ryslands tidi­ga histo­ria. En del av klost­ret är fort­fa­ran­de ett aktivt reli­giöst cent­rum för den orto­doxa kyr­kan. En annan del är nu muse­um och öppet för allmänheten. 

Klostrets tak är täckt av många kilo bladguld. 

På besök hos mil­jö­mi­nis­tern som berät­tar att hund­ra­tals sam­häl­len och indu­stri­er dum­par sitt ore­na avlopps­vat­ten i Dnjepr! Några i besätt­ning­en hade fått sk “viking­röv”. Vätskande, stin­kan­de och svår­läk­ta böl­der upp­stod, när man under rodd i tim­tal kana­de fram och till­ba­ka i sitt eget svett på skepps­ki­stans lock. De som drab­bats fick efter ministerns upp­lys­ning inte gå i vatt­net, när vi tving­a­des knuf­fa och puf­fa Örnen över grund­ban­kar! Vi hade får­talg med ombord. Detta använ­des först för att skyd­da ovana rod­da­res hän­der mot blå­sor. Sedan kom vi på, att om man smor­de åror­na, så blev frik­tio­nen i århå­len mind­re. Och till sist så visa­de sig tal­gen även mins­ka sli­ta­get på våra rum­por! Talgen skic­ka­des mel­lan våra ca 20 rod­da­re: “Hand, åra, rumpa!” 

Vidare mot Svarta Havet. Solen steker! 

Stora delar av fär­den gick genom gröns­kan­de, artri­ka och oför­stör­da områ­den. Men då och då pas­se­ra­de vi mil­jö­ka­ta­stro­fer, som tex här ett järnverk. 

Bad avrå­des!

En av våra rys­ka vän­ner, Sergej, har fång­at någ­ra fis­kar. Efter att ha låtit dem hänga på tork utom­bords, där de då och då spo­la­des över av Dnjeprs gif­ti­ga böl­jor, är de fär­di­ga att ätas… 

Jag, som var den förs­te ombord som fick ränn­ski­ten, var nu immun. Och för­res­ten: “Lite radi­o­ak­ti­vi­tet ska en karl tåla!” 

Dricksvatten som vi häm­ta­de ur brun­nar på lands­byg­den, var kri­stall­klart, gott och upp­fat­ta­de vi som rent. Vatten som vi där­e­mot tap­pa­de ur vat­ten­kra­nar var vi miss­tänk­sam­ma mot. 

Det rena­de vi där­för genom hand­ja­ga­de renings­verk av mär­ket Ecomaster, som används i den svens­ka mili­tä­ren. Vattnet pas­se­rar först en jod-patron, som dödar mikro­ber­na, där­ef­ter ett kol­fil­ter som fång­ar upp liken. När vatt­net bör­jar sma­ka jod, är kolet mät­tat och en ny patron mon­te­ras. Att pro­du­ce­ra rent vat­ten åt drygt tju­go per­so­ner i stek­het­tan är svet­tigt! Men slang­ar­na loss­na­de ibland och då fick vi en kalldusch!
   Färden gick vida­re längs Dnjeprs avlopps­di­ke. Strandbäddar och bus­kar hind­ra­de oss från att se omgiv­ning­a­ma och hind­ra­de effek­tivt sval­kan­de vin­dar att nå oss. Solen gas­sa­de. Vid mid­dags­tid spän­de vi upp ett sol­skydd och star­ta­de vår japans­ka järnåra.

Vi stan­nar till vid “Gammelsvenskbyn” innan vi når Svarta Havet. Här finns res­ter­na av en svensk befolk­nings­grupp från Dagö i est­länds­ka skär­går­den. Deras ursprung är okänt. Gutasagan näm­ner tiden kring 1130. Bytraditionen hän­vi­sar till 1600-talet. Gamla doku­ment pekar på, att den svens­ka bosätt­ning­en sked­de runt 1300-talet. (Ingeborg Lindegård: Livet i Gammalsvenskby –svensk­by­bor­nas matt­ra­di­tio­ner, seder och bruk).
   Den orto­doxa präs­ten Alexander Kvitka i byns kyr­ka var histo­ri­e­in­tres­se­rad och bistod oss på alla sätt. Svenskättlingarna Alvina och Lilly sjöng skil­ling­tryck på gammelsvenska! 

Ballasten hade vi dum­pat i Riga för att bli lät­ta under rodd på flo­der­na. Nu skul­le vi snart seg­la över Svarta Havet och det var dags för en ny sta­bi­li­se­ran­de tyngd i Havöms buk. Prästen erbjöd oss sand­sten från en riven medel­tids­kyr­ka och bekos­ta­de frak­ten till båten och väl­sig­na­de Havörn inför den fort­sat­ta resan! Tack!

Äntligen dags att resa mas­ten igen. OBS prå­men i fon­den. En stor flyt­kropp i betong. Ovanpå ett hus i 2–3 våning­ar. Vanliga i Dnjepr. Varför rin­ner Dnjepr inte ut i mitt vat­ten, Östersjön? 

Ön Beresan, där arke­o­lo­ger­na grä­ver i en (tror jag) romersk bosätt­ning från 300 e Kr. Här har man även hit­tat en grav­sten, som en viking res­te över sin kam­rat för ca tusen år sedan. Den finns nu på muse­et i Odessa.

ÄNTLIGEN!! Efter fle­ra vec­kors roen­de, slä­pan­de och knuf­fan­de… Nu brer Örnen ut sin vinge! Befriad stör­tar hon sig ut över Svarta Havet. Första des­ti­na­tio­nen är Odessa. 

Och ham­nen i Odessa.

Odessa är en ung stad. Den anla­des som marin­bas vid unge­fär sam­ma tid och med sam­ma syf­te, som St Petersburg i Ryssland och Karlskrona i Sverige för ca 300 år sedan. Plataner plan­te­ra­des som skydd mot som­rar­nas ste­kan­de sol. Vintrarna är iskalla. 

Här spe­la­des fil­men Pansarkryssaren Potemkin in. Trappan, där den beröm­da sce­nen med en barn­vagn som rul­lar utför, spe­la­des in, är idag ett väl­be­sökt turistmål.
   Christian Bukholm fil­mar den vikin­ga­ti­da run­ste­nen från Berezan, som finns här på ett muse­um i Odessa.

Ut på Svarta Havet. Mot Istanbul, viking­ar­nas Miklagård som är expe­di­tio­nens slutmål!