Med Havörn i Österled 1992


Med Havörn i Österled 1992

axplock ur Jon Liljefors bananlådor

Havørn är en 2/3‑kopia av Gokstaskeppet och var det förs­ta viking­skepp som sedan kanske 1000 år gjor­de resan från Östersjön och Finska viken till Ladoga, Novgorod, Kiev, Svarta havet och Miklagård (Istanbul). Det var 16 meter långt och expe­di­tions­le­da­re var Thor Engøy. Ombord fanns ock­så Jon Liljefors och det är han som berät­tar till bilderna.

BILD 1

Håll till­go­do med bru­ket av diver­se ter­mer rela­te­ra­de till sjö-livet. Någon ord­lis­ta är inte i sikte.

För den som vill veta mer rekom­men­de­ras Att seg­la i 1200-talets Östersjön av Dag Persson där seg­ling med “Aluett i Kung Valdmars segel­led” beskrivs. Online finns den arke­o­lo­gis­ka rap­por­ten Vikingar i öster­led – gam­la båtar och moder­na färd­ex­pe­ri­ment av Rune Edberg.

BILD 1

13/6 Helsingfors.

Jan stu­var bal­last. Tiljorna utgörs av bre­da ekplan­kor. Ingen är lik den and­ra. De är många, omärk­ta och pas­sar bara ihop på ETT enda sätt. Ett puz­zel! Jag får i upp­drag att mär­ka dem, men på ett sätt som ing­en utom­stå­en­de kan lösa. Inte ens jag begrep koden senare!!!

På hös­ten 1991 hade vi läm­nat hen­ne i Helsingfors, tömd, ren­gjord och smord med lin­ol­ja, tjä­ra och terpentin.

Lägger ballasten ombord på Havörn

Bordrevor skul­le tätas, rig­gen ses över, van­ten tjä­ras och allt las­tas på sina rät­ta plat­ser. Efter två, tre dygns arbe­te är Havörn änt­li­gen mas­tad och sjöklar.


Information om fartyget

Havörn är en 2/3 kopia av Gokstadskeppet, som hit­ta­des i en grav­hög i Vestfold, Norge. Originalet bygg­des på 900-talet och är avsedd för strid, en så kal­lad ”dra­ke”. (Vikingatidens frakt­far­tyg ”knar­ren” var fyl­li­ga­re, kun­de ta stör­re last, hade en liten besätt­ning och där­för bara någ­ra få åror. Krigsfartygen tog mind­re last, hade stör­re besätt­ning och där­för fler åror. Skillnaden syns genast på anta­let århål.) Havörns längd 15,6 m, bredd 3,7 m, mast­höjd 13 m (en vik­tig regel är att mas­ten ska rym­mas inom­bords, när den är fälld), djup­gå­en­de 0,95 m (med bal­last), höjd köl/stävtoppar 3,5 m, segel­y­ta 57 m², sjö­satt 1985.

Om ori­gi­na­lets rigg vet man bara mas­tens pla­ce­ring i mast­fis­ken och att hon bar ett råse­gel. Havörn har för­setts med en rigg, som lik­nar femböringens.

Seglet är hög­re än brett och över­li­ket kor­ta­re än under­li­ket, vil­ket för­bätt­rar egen­ska­per­na vid seg­ling bide­vind. Dessutom kan Havörn bära ett topp­se­gel, för vil­ket inga belägg finns, att viking­ar­na använ­de. Hon biter ca 60 gra­der från vindö­gat. Med avdrift ca 10 gra­der inne­bär det ca 70 gra­der, d v s ca 20 gra­ders vinst per kryss­ben. Detta har visat sig vara nor­malt för både gam­la råseg­la­re och sena­re tiders gaf­fel­rig­ga­de fraktskutor.

Fortfarande kan man höra någon bes­ser­wis­ser påstå, att viking­ar­na inte kun­de krys­sa. Hur i hela fri­den skul­le de i så fall över­levt alla de lästrän­der, som de möt­te under sina vid­lyf­ti­ga seg­lat­ser?! Skulle jag seg­la 100 nm och hade mot­vind, så skul­le jag stan­na på puben, tills vin­den vänt! Den effek­ti­va has­tig­hen, räk­nad rätt mot vin­den är inte hög­re än ca 1 knop! Men en läst­rand MÅSTE man kun­na hål­la undan!!

Havörn är en god sjö­båt, vakar fint, tar inte myc­ket vat­ten över sig och går dess­utom ibland genom vind utan att dejsa.


Natten 15–16/6 Finska Viken

Busväder i est­länds­ka skär­går­den. Kurs Tallin med Rosa till rors. Pga sma­la far­le­der och ström­mar kör­de vi utom­bor­da­ren, Yamaha 9,9 hk.

Anlände Tallin 16/6. Avgick mot Riga via Muhu 17/6.

Under min frivakt på nat­ten i ösreg­net vila­de jag under en pre­sen­ning. ”Purr ut alle man! Vi har tap­pat pro­pel­lern!!” Bogsering till Hapsaalu, där vi fick vän­ta ett par dagar på en ny. Sedan vida­re i govä­der mot Muhu.

Svensk sko­lat­las.


Fiskare från Muhu möter med hem­bryggt öl.

Egentligen totalt för­bud mot alko­hol­för­tä­ring ombord. Men vi får ju inte vara oartiga!


Midsommarfest på Muhu.

Befolkningen har flyt­tat mid­som­mar ett par dagar för att pas­sa Havörns besök!! Lettländarna begra­ver ritu­ellt rubeln till för­mån för den let­tis­ka kro­nan. Jan beseg­rar mig i rövkrok.


Sven-Erik bör­ja­de byg­ga gok­stads­fä­ring­en i Norge

En kopia av en av de små­bå­tar som fanns på gok­stads­fyn­det i Norge. Han bila­de till den på Muhu och fort­sat­te till Staraja Ladoga vid flo­den Volkovs utlopp i sjön Ladoga. Svenske Olov Skötkonungs dot­ter Ingegerd fick Staraja Ladoga i mor­gon­gå­va, när hon gif­te sig med furst Jaroslav i Novgorod. Sverige och Norge har myc­ket histo­ria gemen­samt med Ryssland. Han rod­de sedan vida­re söderut på flo­der­na och anslöt till Havörn i Dnjepr. Färingens namn var givet: “Örnungen”!


Muhu-fes­ten fortsatte

OBS en av ”di under­jor­dis­ke” på huk all­ra längst t v i bild. ”Hm… en sån båt har jag icke sett här på minst 800 år!”


Rigabukten på väg mot Riga och flo­den Daugava.

Pga bro­ar­na i Riga mås­te vi fäl­la mas­ten. Vid med­vind drog topp­seg­let oss upp­ströms under bro­ar­na. Vi rod­de upp under den förs­ta kraft­verks­dam­men. En ström­vir­vel kas­ta­de Havörn tvärs. Båten drev sid­läng­es och sty­rå­ran knäck­tes tvärs av mot en sten!

In till kaj vid en över­gi­ven fabrik och lim­ma­de ihop de sto­ra ekbitarna.

Hur ska vi lösa pro­ble­met med sty­rå­ran, som ju stic­ker betyd­ligt dju­pa­re än båten?? Vi ska ju ta oss på flo­der­na hela vägen till Svarta Havet!

På fabri­ken blev vi antas­ta­de av en gangs­ter och hans goril­la, som kräv­de en hut­lös ersätt­ning för att vi lagt till där. Till slut gav dom med sig. Var det deras kum­pa­ner, som sena­re råna­de oss i Vitryssland?? En last­bil häm­ta­de Havörn för trans­port till dam­men ovan­för kraftverket.

Ovanför kraft­ver­ket res­te vi åter mas­ten för fort­satt färd mot nya hinder.

Ovanför kraft­ver­ket res­te vi åter mas­ten för fort­satt färd mot nya hinder.


Havörn har en havs­örn i brons som vind­flö­jel i mast­top­pen. Den får inte sät­tas på plats, för­rän mas­ten redan är rest. Det kal­las för att ”Mata Örnen”! Här matar Jaerven Örnen.

Kraftverksdamm

Seglar för­bi en gam­mal borg. Den låg tidi­ga­re högt över floden.

Nu mås­te vi lösa pro­ble­met med sty­rå­ran, som ide­li­gen slår i bot­ten. Infästningen i vår­tan behölls. Infästningen i SB ripa los­sa­des. I stäl­let fäs­tes en lina i rod­ret i höjd med ripa. Linans and­ra tamp fäs­tes tvär­skepps i BB ripa, fast med gott slack. Signatet, som använ­des under seg­ling var ledigt under rodd. Det fäs­tes mitt på linan och straf­fa­des akterut av rors­man­nen. Vid mins­ta grund­kän­ning slac­ka­de rors­man sig­na­tet. Styråran vred sig då runt vår­tan och vinkla­des upp från flod­bot­ten! Rorkulten, som ju nor­malt stack inom­bords, fick natur­ligt­vis stic­kas utom­bords i stäl­let och manö­vre­ras med en lång­skepps ror­kult. (Jmf t ex ått­ring­ar­na!) Funkade bra ända till Svarta havet. Styråran kun­de manö­vre­ra båten, även när den var högt uppvinklad.

Rorsmannen fick på köpet en över­sikt­bar plats högt i akter­skep­pet. Vår hövits Jan tycks tri­vas bra där! Vi får väl ald­rig veta, om viking­ar­na lös­te pro­ble­met på sam­ma sätt. Men vår expe­ri­men­tel­la arke­o­lo­gi visa­de i alla fall, att meto­den fun­ge­rar. Kanske byt­te viking­ar­na helt enkelt till mer flodan­pas­sa­de och flat­bott­na­de båtar.


Här möter vi en kraf­tig mot­ström, som är omöj­lig att ro emot. Vi låna­de en liten fla­te­ka och fick styr­li­nor över till bäg­ge stränderna. 

En tred­je lina, en drag­li­na, drogs ut mitt i ström­få­ran och säk­ra­des med ett anka­re mel­lan ste­nar­na på bot­ten. Kraften fick linor­na att kän­nas som armeringsjärn!!

Förr i tiden fanns säkert drag­djur till­gäng­li­ga på såda­na här plat­ser, eftersom flo­den ju var en vik­tig trans­port­led. Ett gäng drog och slet i ström­få­ran. Flera tim­mar i den iskal­la vårfloden.


Färjeläge vid ett vad­stäl­le, som tro­li­gen har tusen­å­rig historia.

Färjan på väg över för att häm­ta en gumma.


Vi fort­sät­ter på vårt eget sätt. Vid de grun­das­te stäl­le­na sätts flyt­väs­tar­na på rum­pan. Alla bac­kar in under Havörn. På en given sig­nal lyfts Havörn ett par cm och kan avan­ce­ra en liten bit. Om igen, om igen, om igen.…… Floden meand­rar hela tiden. Den kan vara 100 m bred. Men den far­ba­ra flod­få­ran, som bara är 4 — 5 m bred, meand­rar den ock­så! Utanför fåran är dju­pet endast någ­ra dm. Fåran tar all­tid ytter­kur­vor­na. Detta inne­bär, att när den över­går från sväng åt ena hål­let till det and­ra snett över flo­den, då bil­das sand­vå­gor på bott­nen. Topparna lig­ger ett par dm under ytan och dalar­na ett par m! Jobba, job­ba, jobba.….


Slåtter i Lettland. Hässjorna byggs på två ”A”, som lutas mot varand­ra med extra sla­nor vågrät. I cent­rum bil­das en grot­ta, lagom för 1–2 per­so­ner att över­nat­ta i. Problem: Vilka av kanske 50 häs­sjor var bebod­da? Morgonvakten vand­ra­de runt, ropa­de och pis­ka­de häs­sjor­na för att pur­ra besättningen!

Besättningen besö­ker ofta går­dar, för att fyl­la på färskvat­ten­för­rå­det och ev få köpa lite grön­sa­ker. Fattigt. Alla torp har tak av eter­nit, som inne­hål­ler can­cer­fram­kal­lan­de asbest. Men utan det­ta i övrigt utmärk­ta tak­ma­te­ri­al, så hade de gam­la husen antag­li­gen inte fun­nits läng­re! Här bor mor och dot­ter. Thor och jag spring­er till­ba­ka till Havörn efter pre­sen­ter. Thor ger en bibel på rys­ka, Jag en lim­pa Camel.


Sommarkök. Elden i en jord­grop. Järnskiva ovan­för med hål för gry­tor­na, som är av alu­mi­ni­um och avsmal­nan­de nedåt. Skorsten av plåt­tun­nor ökar dra­get. Mycket ved­s­nål konstruktion!

Vattnet kån­kas hem till båten. Vanligtvis skic­ka­des två per­so­ner iland på spa­ning efter vat­ten och mat. Det hän­de att des­sa blev över­rump­la­de av den fan­tas­tis­ka gäst­fri­het, som möt­te oss över­allt på lands­byg­den. Plötsligt var ett bord dukat med allt, som det fat­ti­ga värd­fol­ket kun­de erbju­da! Att bara vän­da ryg­gen till hade varit en skam­lig hand­ling! Men Havörn vän­ta­de otå­ligt vid stran­den! Inga mobil­te­le­fo­ner. Två nya spe­ja­re skic­ka­des iland för att söka efter de förs­ta. Två nya tall­ri­kar sat­tes ome­del­bart fram….. Vi fick ald­rig beta­la för det, som vi tog med ombord. Någon gång kun­de vi läm­na en dol­lar, men bara om vi garan­te­ra­de, att det bara var en souvenir!


Och vi ror vidare.


Landskapet var platt och flo­dens strän­der för det mesta täck­ta av buskage, vil­ket gjor­de det omöj­ligt att se det omgi­van­de land­ska­pet. Vid den här for­sen fanns dock en hög sanddyn. 


Här möter vi ett annat histo­riskt pro­jekt! Historie- och arke­o­lo­gistu­den­ter prö­var ett gam­malt sätt att bedri­va han­del med Riga ned­ströms vid havet. Varje vår vid hög­vat­ten, kno­pa­des stoc­kar ihop till flot­tar. Inte en spik använ­des, for köpar­na i Riga skul­le kanske såga dem till brä­dor. Stockarna kno­pa­des sam­man med rep av t ex näss­la, ham­pa, röt­ter eller djur­hu­dar. Flottarna las­ta­des sedan med allsköns han­dels­va­ror, hant­verk, tjä­ra, kött, hudar, honung mm. Väl i Riga sål­des allt, även mate­ri­a­let till flot­tar­na. Kanske köp­te man ett drag­djur för att få hem bytesva­ro­ma. T ex salt, utsä­de, verk­tyg och vapen och vand­ra­de sedan hem. Floderna, även de vi i dag tyc­ker är små, var vik­ti­ga transportleder. 


Staden Daugavapils. En bild på tor­get visar den medel­ti­da bor­gen Dynaburg någ­ra km upp­ströms. Utanför sta­den fanns en sov­je­tisk flyg­bas. Staden hade öpp­nats för utlän­ning­ar bara ett par vec­kor tidi­ga­re. Tofta från Gotland, som letat efter Havörm längs Daugavas strän­der, hade bli­vit kom­pis med någ­ra rys­ka fly­ga­re. Den let­tis­ka foto­gen vi elda­de våra kök med var nu slut. Kvaliteten hade varit så dålig, att alla kastrul­ler hade ett tjockt lager av sot. Men Toftas fly­gar­kam­ra­ter fix­a­de någ­ra dun­kar flyg­bräns­le! Inte en fläck på kastrul­ler­na efter det­ta! Här blev Havörn med besätt­ning väl­sig­nad för god fort­satt resa av sta­dens präst. Bara en liten paren­tes om hur Tofta och jag möt­tes för förs­ta gång­en: Havörn käm­par sig lång­samt mot ström­men under rodd. Strandbuskarna vajar till och en kraf­tig, röd­bru­sig, man vadar ut i flo­den. Hans got­länds­ka tor­döns­stäm­ma når oss:
   “Finns det någon Liljefors ombord?”
   “Ja”, piper jag. “De e Jag.”
   “Jag har brev till dej från din mamma!” 


Resterna av bor­gen Dynaburg.

Vårt läger i Dynaburgs ruiner.


En av de van­li­gas­te frå­gor­na vi får är:
   “Har ni toa­lett ombord? “Jon “Ballstad” var en lat men frei­dig man, som ald­rig läm­na­de en replik obe­sva­rad. Men lite blyg för att sät­ta sig på ripa. När han mönst­ra­de av i Odessa, sa han:
   “När jag kom­mer hem får jag tän­ka mig för – så jag inte går ut och sät­ter mig på balkongräcket!” 


Landgången har dubb­la funk­tio­ner. Dels hind­rar den besätt­nings­män med sol­sting från att deser­te­ra. Dels hind­rar den vod­kas­tin­na besö­ka­re att ta sig ombord. 


Vikingaspagetti. Grytan är en kopia från Gogstadskeppet. Den är av plåt och nitad. Men eftersom den läc­ker, bru­kar vi täta den med ett kok gröt, innan vi lagar huvud­rät­ten! Grytan häng­er i en ked­ja. Kedjan häng­er i en hop­fäll­bar tre-fot, smidd med örn­klor för att säk­ra grep­pet mot under­la­get. Diskussioner finns, huruvi­da gry­tan på vikin­ga­ti­den använ­des för att koka mat i eller om den tjä­na­de som eldstad. 


Ibland seg­lar vi. Sista gång­en vi hade mas­ten rest under flod­fär­den, höll vi på att ram­ma en elkabel! 


Vid Kraslava i öst­ra Lettland, blev flo­den Daugava for grund. Denna tor­ra som­mar 1992 var det ovan­ligt lågt vat­ten­stånd i flo­der­na. Ett syf­te med expe­di­tio­nen var att utrö­na, om det över­hu­vud taget gick att med ett havs­gå­en­de viking­a­skepp, ta sig mel­lan Ostersjön och Svarta Havet. Man kanske läm­na­de skep­pet vid flod­myn­ning­en och tog sig vida­re med flod­bå­tar? Vi tog all­tid iland och sjö­sat­te Havöm för hand. Med rum­pan under som all­tid! Landtransporter där­e­mot sköt­tes av maskiner. 


En drop­pe i havet!

Vägbroarna fram­för oss är för låga. Inte ett öga torrt… Stumparna sat­tes sena­re på plats igen.


Från Kraslava vid Daugava i Lettland till Mogilev vid Dnjepr I Vitryssland. Ca 20 mil, tror jag. Först kör vår rys­ka föl­je­bil, den röda Volvon. Sedan den ving­lan­de mobil­kra­nen. Sedan den för lil­la last­bi­len med den för sto­ra båten. Sist kom­mer vi i mini­bus­sen med vår inter­na­tio­nel­la besätt­ning. Jag hade fått ränn­ski­ten! Febrig och svet­tig. På bor­det rul­la­de någ­ra korv­bi­tar fram och till­ba­ka. På vindru­tans mitt­balk satt ett gädd­hu­vud som pryd­nad. När föra­ren blin­ka­de för att svänga, blin­ka­de gäd­dans ena öga med!! Han hade mon­te­rat lam­por i gäd­dans ögon­hålor! Stopp! Jag mås­te av och ski­ta! På den vitrys­ka grän­sen stop­pa­des vi av mili­tär­po­lis. Inte ett visum hade vi! Diskussionens vågor gick höga. Till slut, hur det nu gick till, så vin­ka­des vi vida­re in i Vitryssland. Utan någ­ra pap­per som visa­de att vi tagit oss in i lan­det. Och sena­re inte hel­ler ut ur Vitryssland och till Ukraina. Vilket skul­le ge intres­san­ta effek­ter sena­re i Kiev, där en del av besätt­ning­en skul­le mönst­ra av. 


25/7 1992. Ca 40 dagar efter avgång från Helsingfors. Dnjepr – strax upp­ströms Mogilev i Vitrysland sät­ter vi Havöm i vatt­net igen. Nu har vi med­ström ända till Svarta Havet! 


Det ryms en hel del i vår “tjä­ra bräd­hög”. Vi är ju ock­så ett tju­go­tal per­so­ner som bor och arbe­tar ombord. 

Svensk Skolatlas


Dnjepr är stör­re än Daugava. Sjömärken längs strän­der­na visar flod­få­ran för yrkestra­fi­ken. Allteftersom fåran änd­rar läge, får mär­ke­na flyt­tas. Här en arbets­båt som puf­far en pråm fram­för sig. Fartygen kan vara sto­ra, men är all­tid extremt grundgående. 


Minns ni fär­jan i flo­den Daugava i Lettland? Den lil­la fla­te­kan. Det här är en fär­ja i Dnjepr, Vitryssland! Den drivs längs vaj­rar och allt från häst­fo­ror till sto­ra maski­ner fraktas. 


SLUT PÅ DEL 1
Med Havörn i Österled 1992 av Jon Liljefors

Till del 2 »